attKunna
Innehållsregister
Webbplatsinformation
   
  Externa länkar
Kunskap om företagande

 

 

Euro (€)

Euro (€) är Europeiska unionens officiella valuta, som används i 17 av Europeiska unionens medlemsstater, det så kallade euroområdet, samt den valuta som används av Europeiska unionens institutioner. Euroområdet utgörs av Belgien, Cypern, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike. Valutan används även i Monaco, San Marino och Vatikanstaten, som har ingått monetära avtal med unionen, samt inofficiellt i Andorra, Kosovo och Montenegro. Således är den gemensam valuta för mer än 330 miljoner européer. Inkluderat områden som använder valutor som är knutna till euron, får den direkt påverkan på närmare 500 miljoner människor världen över. Med mer än 610 miljarder euro i cirkulation intog euron positionen som valutan med högst kontantvärde i världen i december 2006. I mitten av 2010 var kontantvärdet närmare 850 miljarder euro.

Euron introducerades på världens finansmarknader som elektronisk valuta 1999 och den 1 januari 2002 lanserades även euromynt och eurosedlar. Den ersatte europeiska valutaenheten (ECU) med förhållandet 1:1. Euron förvaltas och administreras av den Frankfurt-baserade Europeiska centralbanken (ECB) och eurosystemet (bestående av euroländernas nationella centralbanker). Som självständig centralbank är ECB enda myndigheten att besluta över penningpolitiken inom euroområdet. Eurosystemet deltar när det gäller tillverkning och distribution av mynt och sedlar i samtliga medlemsstater, och driften av euroområdets betalningssystem.

Alla Europeiska unionens medlemsstater, utom Danmark och Storbritannien,[6][7] är förpliktade att införa euron så snart de uppfyller vissa rättsliga och ekonomiska krav, de så kallade konvergenskriterierna.[8]

Eurosamarbetet och dess politiska och ekonomiska effekter har varit föremål för omfattande diskussioner och utgör en kontroversiell fråga i vissa delar av unionen. Kritiker hävdar bland annat att euroområdet inte utgör ett optimalt valutaområde och att den penningpolitiska makten förskjuts för långt ifrån medborgarna, medan förespråkarna hävdar att samarbetet utgör en viktig del i den europeiska integrationen och gynnar den europeiska ekonomin genom ökad handel. Euroområdet drabbades hårt av finanskrisen 2008–2009 och av den efterföljande skuldkrisen i Europa 2010–2011, vilket bland annat har gett upphov till spekulationer om att vissa euroländer kan komma att tvingas lämna samarbetet.
 

Sedlar

Euro finns i sju olika sedelvalörer: 5, 10, 20, 50, 100, 200 och 500 euro. Alla de femton officiella euroländerna trycker sedlar, och de ser likadana ut oberoende av var de är tryckta. Vissa länder trycker dock inte 200- och 500-eurosedlar, även om sådana sedlar är giltiga även i dessa länder. De europeiska mikrostaterna (Monaco, San Marino och Vatikanstaten), vilka genom formella avtal med Europeiska unionen (EU) har tillåtelse att använda euron som betalningsmedel, får inte trycka eurosedlar.

Under 2008 planeras en ny serie av sedlar att ges ut, med vissa grafiska ändringar. Dels ska ordet ”Euro” skrivas även med kyrilliska bokstäver (ordet står redan med latinska och grekiska bokstäver men sedan 1 januari 2007 används även det kyrilliska alfabetet inom unionen), dels ska vissa säkerhetsförändringar ske. Den exakta utformningen är fortfarande inte bestämd. En del medlemsländer kräver också att en- och tvåeuromynten ersätts av sedlar. Detta har bifallits av Europaparlamentet men förkastats av Europeiska centralbanken (ECB). Eftersom ECB är en självständig centralbank är den inte bunden vid vad varken parlamentet eller Rådet beslutar i frågan.
 

Mynt

Det finns också åtta olika myntvalörer, en och två euro samt ett, två, fem, tio, tjugo och femtio cent. Den ena sidan är gemensam för alla mynt, oavsett i vilket medlemsland de är präglade. Den andra sidan är nationell och alltså olika i olika länder. Alla mynt är dock giltiga som betalmedel i hela euroområdet. Myntens kanter är lika i alla länder utom för tvåeuromynten, där den varierar. De europeiska mikrostaterna (Monaco, San Marino och Vatikanstaten), som genom formella avtal med EU får använda euron som betalmedel, får också prägla euromynt - med egna nationella motiv på baksidan.

Finland och Nederländerna har beslutat att inte använda de två minsta mynten, och tillverkar således inga en- eller tvåcentsmynt, utom för myntsamlare.

Från och med 2007 ser mynten annorlunda ut på den gemensamma sidan, eftersom EU har fått tolv nya medlemsländer sedan euron togs i bruk 2002. Kartan visar numera hela Europa, även de länder som inte är med i unionen. De gamla mynten kommer även i fortsättningen att gälla som betalningsmedel men kommer successivt att fasas ut.
 

Betalningssystem

Alla överföringar inom euroområdet anses inhemska och ska bära motsvarande inhemska transfereringskostnader. Detta gäller för massbetalningar, även om olika ECB-betalningsmetoder kan användas. Kredit- och betalkortsladdningar och bankomatuttag inom euroområdet betraktas också som inhemska. ECB har inte standardiserat pappersbaserade betalningsorder, som checkar, vilket innebär att dessa fortfarande är nationellt baserade. ECB har inrättat ett avräkningssystem, Target, för stora transaktioner i euro.
 

Valutasymbolen €

Precis som den amerikanska dollarn har en valutasymbol ($) har även euron en egen symbol: €. Det var Europeiska kommissionen som bestämde symbolens design, efter att en allmän undersökning hade minskat ner antalet förslag från tio till två. Den slutliga vinnaren var den belgiska designern Alain Billiet. Den officiella historien om eurosymbolens uppkomst bestrids dock av Arthur Eisenmenger, den före detta grafikdesignchefen för Europeiska gemenskapen, som hävdar att han har skapat tecknet som en allmän symbol för Europa.

Symbolen är enligt Europeiska kommissionen ”en kombination mellan den grekiska bokstaven epsilon, som är en symbol för den europeiska civilisationen; ett E för Europa; och de parallella linjerna symboliserar eurons stabilitet”. Europeiska kommissionen har också specificerat hur den officiella symbolens exakta proportioner och för- och bakgrundsfärger ska vara.

Dessa noggranna instruktioner har inte hindrat de som designar teckensnitt för datorer (vilka oftast funnits i USA) att utforma symbolen efter eget tycke och smak. Symbolen har fått smalare bredd än specificerat, i stil med siffror och de äldre valutasymbolerna $ och £. I och med att de flesta pappersdokument framställs i datorer, är det denna utformning som används mest.

Var valutasymbolen placeras varierar från land till land. Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer rekommenderar att eurosymbolen (eller förkortningen) i svensk text placeras efter beloppet.[13] I Finland och Tyskland brukar eurosymbolen placeras efter siffrorna. I Sverige används den inte mycket, där föredrar man att skriva ut ordet euro eller använda förkortningen EUR i stället.

En annan fördel med den valda symbolen är att den är lätt att skriva på skrivmaskiner genom att skriva versalt C med likamedtecken (=) ovanpå.

Källor:

  • Buti, Marco; Deroose, Servaas; Gaspar, Vitor; Nogueira Martins, João (2010), The Euro, Cambridge: Cambridge University Press, ISBN 9789279098420
  • Patrick Hunout & Patrick Ziltener: European Monetary Union: The New Leviathan, The International Scope Review. 1998
  • Allington, Kattuman, F A Waldmann: One Market, One Money, One Price? Price Dispersion in the European Union. Research Papers in Management Studies, The Judge Institute of Management, University of Cambridge. 2005

 
Denna artikel omfattas av Creative Commons Erkännande-Dela Lika-licens;

Den använder sig av material från Wikipedia.


 
 

Sök på attKunna:

Anpassad sökning
  Copyright attKunna